Saracensk och frankisk period

Legenden om Dame Carcas uppstod under dessa begivenheterna: Änkan efter saracenen Balaak använde krigslist för att försvara Carcasona mot Karl den stores trupper. Hon gav order om att kasta en välfödd gris ut från ringmuren, för att ge intryck av att staden hade massvis med mat och välfyllda lager. Det sägs att angriparna skall ha givit upp och förlåtit staden omedelbart efter detta. För att meddela och sprida dessa goda nyheterna, ringde (franska: sonner) Dame Carcas med stadsklockorna. Legenden säger att det är så namnet Carcas sonne har uppstått. Legenden har emellertid ett kronologiskt fel, då Karl den store (Pippins son) övertog tronen långt efter dessa händelser.

Medeltiden

Trencaveldynastin

Efter Karl den stores död tog feodalsystemet över i det uppdelade landet. År 1067 blev egendomen Carcassonne överfört till Ermengard, vicomtesse av Agde och Béziers. Hon var gift med Raimond Bernard Trencavel, vicomte av Albi och Nîmes (vicomte är egentligen vicecomte, det vill säga vicegreve, även kallat borggreve). År 1082 blev Trencavel mördad, och sonen, Bernard Aton Trencavel, utropade sig själv till vicomte av Carcassonne i tillägg till Albi, Nîmes och Béziers. Carcassonne var underlagd Trencaveldynastin fram till 1209 och denna perioden var fylld med välstånd och stor inflytelse. Skatter från handel förde med sig goda intäkter för staden och vicomten. Staden blev indelat i châtellenies med var sin vasall som hade ansvar för sin del av staden. Trencavelfamiljen var hela tiden utsatt för rivalisering mellan de två mäktiga grannarna, Barcelona och Toulouse, och ingick i allianser med var och en av dom.

Denna perioden förde med sig att nya byggnader byggdes och flera av de äldre konstruktionerna blev Restaurering|restaurerade. Grundstenarna till katedralen St. Nazarius blev välsignade av påve Urban IIår 1096. Påven hade då rest till Carcassonne för att överbevisa Bernard de Trencavel om att sluta sig till det korståg som på den tiden blev organiserat.

Katedralen skulle vara en bastion mot stadens många kätteri|kättar (ordet kättar kommer från ordet kathar av grekiskans katharos, som betyder ren). Trencavalfamiljen byggde också slottet Château Comtal som påbörjades år 1130. De visigotiska tornen och de gallo-romerska murarna, som var i dåligt skick efter många angrepp genom åren som gått, blev restaurerade och tornet blev förhöjda.

Den katolska kykan och katarerna

Den katolska kyrkan var mycket orolig över denna utvecklingen. År 1204 utnämnde påve Innocentius III tre påvliga legat och inkvisitorer för en ny predikmission mot albigenserna under abbot Arnaud Amaury av Cîteaux. Då kätteri var en förbrytelser, skulle legaterna inte bara predika, utan också leverera kätterna till de civila myndigheterna för förvisning och beslagtagelse av egendom. En av de fyra, Cisterciensorden|cisterciensmunken Pierre de Castelnau tog denna delen av behandlingen så allvarligt att han var fruktad och hatad i söder. Men den spanska prästen Dominicus (dominikanordens grundläggare) övertalade legaten till att hellre använde kätternas metoder, som var långt mer effektiva.

Carcassonne för sin skepnad under Albigenskriget, beordrade av påve Innocentus III. De kom i stånd att en av greve Raymond VI av Toulouses tjänare skall ha, på grevens order, dödat legaten Pierre de Castelnau den 15 januari 1208.

Den rasande påve Innocentus III bordrade att militär makt sattes in mot albigenserna och deras ledare, greve Raymond, och erkände i juli 1209 heligt krig eller kätterkorståg mot dem efter att ha erkänt katarena som Satanism|satanister. Efter att ha intagit Béziers och massakerat de 20 000 invånarna där, tvingade korstågsmannen till sig Simon de Montforts invånare i Carcassonne till att överge sig den 15 augusti 1209, efter två veckors belägring av staden. Då hade nästan alla invånare kommit undan genom underjordiska gångar och gömt sig i skogen runt om. Av de kvarvarande 500 invånare (gamla, sjuka och barn), fick hundra förlåta staden nakna, "endast medbrinande sina synders last", och de övriga 400 blev brända eller hängda.

Efter att ha tagit Trencavel till fånga och låtit honom dö i sitt eget fängelse kort tid därefter, tog MOntfort själv över staden och vicomtetiteln. Han förstärkte festningsverken och Carcassonne blev nu en gränsstad mellan Frankrike och Aragonien.

Underlagd den franska kronan

Ett uppror mot kronan 1262 blev straffat med att en del av Carcassonnes invånare blev utdrivna ur staden. Dessa fick därpå lov att bosätta sig på Audes vänstra bredd, och kung Ludvig IX grundlade den nedre stadsdelen "Bastide Saint-Louis", som idag är en del av Ville Basse.

Festningen blev på den tiden ansedd som oangriplig. År 1335, under Hundraårskriget misslyckades Edvard, den svarte prinsen att ta staden, även om hans trupper ödelade och brände den lågliggande stadsdelen. Den blev återuppbyggd allt eftersom.

1500 - 1800

Vid freden i Pyrenéerna år 1659 blev gränsprovinsen Roussillon överförd till Frankrike, och Carcassonne militära betydelse blev recuerad. Detta var början på slutet för det stolta Cité. Festningsverken avlades på 1700-talet och sten blev taget från festningen till byggning av nya konstruktioner och reparationer av de gamla. Taken rasade samman, och festningen förföll kraftigt.

Den nedre stadsdelen blomstrade emellertid, på grund av textilindustri med produktion av ull. En kunglig fabrik etablerades år 1694 på "la Trivalle", denna kan fortfarande ses idag. Staden blev ett ekonomiskt centrum och välstånden kan ses på stadsgårdarna som uppfördes på 1700-talet. Allt eftersom förflyttade sig borgarna och autoriteterna från Ville Basse istället för Cité. Textilindustrin genomgick sin första kris år 1783.

År 1800 slogs de två stadsdelarna ihop, och året efter blev det religiösa sätet flyttat från St. Nazariuskatedralen till St. Michelkyrkan i den nedre stadsdelen. Napoleon I nedgraderade festningen tre år senare. Efter detta fick festningen minimalt med skydd av krigsministeriet.

År 1810 blev Canal du Midi omlagd så att den istället flöt igenom centrum av den nedre stadsdelen. Genom den första halvan av 1800-talet gick det bättre för textilindustrin igen, men den nådde inte den höga nivån den hade innan 1780-talet. Ville Basse utvecklade sig vidare, medan Cité sakta sjönk ner i underklassen, med en fattig och arbetslös befolkning och förfallning av den gamla festningen. Förfallet var så stort att den franska regeringen beslutade att det skulle rivas 1849. Detta beslut satte igång en reaktion som räddade Cité från total uteslutning. Staden blev klassificerat som ett historiskt monument, och ett omfattande reparationsarbete påbörjades, lett av arkitekten Eugene Viollet-le-Duc.

Staden fick järnväg år 1857 och sedan 1870 blev textilindustrin starkt reducerat. Vinodling blir mer och mer vanligt i Carcassonne med omnejd, och vingårdar växte upp överallt runt staden.

Restaurering

År 1853 startade restaureringsarbetena på muren mot väst och sydväst, efteföljt av tvillingtornen på Narbonnaiseporten på östsidan, som är huvudingången till Cité. Festningsbyggnaderna blev sammanslagna här och där, och huvudvikten av arbetet lades på att restaurera taken på tornen och ringmurarna. Arkitekten, Viollet-le-Duc, beordrade riving av strukturer som stod in mot ringmurarna, några av dessa var betydligt gamla. Arkitekten lämnade kvar rikligt med notiser och teckningar då han dog år 1879. Hans elev, Paul Boeswillwald, fortsatte restaureringsarbetet i Carcassonne, och senare fortsatte arkitekten Nodet. Restaureringen var först färdig på 1960-talet.

Restaureringen blev starkt kritiserat då Viollet-le-Duc levde. Han hade tidigare jobbat i Nordfrankrike, och gjorde de felen att han använde skiffer och gav torntaken kjägelform, när den lokala byggtekniken traditionellt hade använt taksten och låga tak. Men trots att inte strukturerna är autentiska med restaureringen, råder det enlighet om att Viollet-le-Duc har genomfört ett genialt restaureringsarbete i Carcassonne.

Festningsstaden

De mest sevärda byggnaderna i Cité de Carcassonne förutom ringmuren, är slottet från 1100-talet och St. Nazariusbasilikan från 1000-talet. Kyrkan har intressanta glasmålningar och gravkammare. I den nedre stadsdelen utmärker kyrkorna St. Michel och St. Vincent från 1300-talet, samt rådhuset, rättviseplatsen och torghallarna sig.

Ringmuren

Den 1 600 långa yttre ringmuren följer den inre muren och är byggt mellan 1228 och 1245. Fem vakttorn och fjorton runda torn delar in muren i sektioner. Ett av tornen, Vadetornet, är ett av festningsverkets större, och innehåller både brunn, eldplats, brödugn och latriner. Detta cirkelformade torn stod färdigt år 1245, och är det enda tornet i den yttre muren som har skulpturell dekoration. MEllan den yttre och inre muren finns en gång, smal mot väst och bredare mot norr, syd och öst.

Narbonnaiseporten

Narbonnaiseporten, eller Narbonneporten, är en konstruktion från 1200-talet. Porten är festningens ingång mot öst, och är flankerad av två torn med spetsiga tak och ett dubbelt vakttorn. Portbyggnaderna är prydda med monumentala eldstäder, saltkar och vattentankar, och kunde ha rum åt många soldater i längre perioder under belägring. Porten var också utformat med tanke på prestige i tillägg till sin militära funktion. Romarna plaserades över varandra på olika nivåer, och byggnaden är ett elegant exempel på gotisk arkitektur. Ingången var stängd av en kätting, och porten hade dubbla lås. Vid krigssituationer kunde träbjälkar monteras över porten och på toppen av tornen för att förstärka försvaret. Idag är porten den enda ingången till Cité med bilväg.

St. Nazariusbasilikan

St. Nazarius förlorade sin katedralvärdighet till St. Michelkyrkan i den nedre stadsdelen år 1801, men den framstår fortfarande som en katedral. År 1898 invigde påve Leo XIII kyrkan som basilika och fick tilläggsnamnet Påve Leo XIIIs basilika.

Slottet Château Comtal

Efter Trencavels fall fick slottet nya försvarsverk. Under perioden 1228-1239 blev en mur byggd med bröstvärn och runda tron med skyttespringor runt huvudbyggnaderna. Efter 1242 blev en extra etage byggde på de romerska byggnaderna, och en ny byggnad sattes upp mot den södra muren. Rester av detta kan ses på södra gårsplatsen ("cour du midi"). Runt 1300 blev kamrarna i mittentornet dekorerade med väggmålningar med djur- och slagmotiv.

Slottets befästning är bland Europas bäst bevarade strukturer från medeltiden. Slottet är ombyggt flera gånger genom århundradena, och det är svårt att föreställa sig hur det kan ha sett ut då det var en bostad för vicomtefamiljen.

Ville Basse

St. Michelkatedralen

St. Vincentkyrkan

Pont Vieux

Canal du Midi och Pont Marengo

Pont Marengo (Marengo bro) korsar Canal du Midi och förbinder Carcassonne med den lokala järnvägsstationen. Det är stor trafik i slussarna här, och kanalbåtarna som färdas på kanalen är en stark turistattraktion. Bron uppkallas efter slaget i Marengo, där Napoleon I besegrade Österrike år 1800.

Ekonomi

I juli varje år arrangeras två av Carcassonnes mest populära festivaler, "Festival de La Cite" och "Fstival de la Bastide". Festival de La Cite går i Cité och blev första gången arrangerat år 1957, men festivalens kulturella rötter går tillbaka till 1908. Festivalen har både konserter, opera, dans- och teaterföreställningar, med nationellt och internationellt kända artister. De historiska omgivelserna ger festivalen en unik stämning. Festival de la Bastide hålls i den nedre stadsdelen, och är en musik- och teaterfestival med runt 70 gratisarrangemang bestående av modern musik, världsmusik och jazz.

Litteratur

Engelsk